Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigismund (1592—1599) - Sigismunds afsättning 1599
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigismunds afsättning 1599.
Sigismunds flykt, ok t. 1598. — Herredagen i Jinkiping, fekr. 1599. — Hertig Karl utaea Ull "rikafc
regerande arfftarste”. — Kalmars intagande, maj 1599. — Kiksdagen i Stockholm, jnli 1599: Sigfamni
aMttes. — Karls tig till Finland, ang.—nov. 1599. — Blodsdomarna derslfides.
Lika som Sigismund hemligen protesterade mot den försäkran, han
vid sin kröning slutligen nödgades afgifva, så gjorde han ock med fördraget
i Linköping: innan han satte sitt namn derunder, förklarade han högtidligen
inför några af herrarne i sitt följe, deribland tvenne den påfliga stolens
protonotarier, att han ansåge den ed och underskrift, hvarmed han stode i
begrepp att bekräfta sin försäkran till hertigen, för ogiltig och kraftlös. Och
i öfverensstämmelse härmed handlade han. I stället för att från Stegeborg
segla till Stockholm styrde han kurs på Kalmar och derifrån på Danzig, dit
han anlände den 20 oktober. Hans afsigt var att med första öppet vatten
återvända för att upptaga striden på nytt. Kalmar skulle dervid tjena täl
utgångs- och stödjepunkt, och en skara utvaldt krigsfolk sändes derför att
förstärka dess besättning, medan befälhafvaren, Johan Sparre, fick i
uppdrag att manligen försvara staden till konungens återkomst. Till finname
afgick befallning, att de ej skulle åtlyda hertigens påbud, utan troget hålla
sig vi’d sin konung, af hvilken de i all fara kunde vänta hjelp. Sin afsigt
att med väpnad makt återställa sin myndighet uttalade Sigismund äfven i
bref till flere af de europeiska hofven och redogjorde på samma gång för det
upproriska och förrädiska sätt, hvarpå han af sin farbroder blifvit behandlad.
Med den största öfverraskning mottog Karl underrättelsen om
konungens afresa: »vi hade snarare trott domedag skulle kommit än sådan
hädan-färd», skrifver han den 14 oktober 1598 under första intrvcket deraf. Han
ut-färdade genast skrifvelser till menigheterna i de olika landskapen och begärde
deras yttrande om hvad som borde göras. För honom sjelf torde det nu
hafva blifvit klart, att rikets trygghet ej vidare kunde sökas i försäkringar
af en konung, som på detta sätt iakttog gifna löften, utan att det enda medlet
att förskaffa riket fred och trygghet vore att för alltid skilja sig ifrån honom.
Han besinnade sig ej heller länge på de åtgärder, som närmast voro att
vidtaga. 1 slutet af november skickades krigsfolk mot Kalmar, och samtidigt
infann sig hertigen i Stockholm och höll räfst med konungens anhängare:
borgmästare och råd afsattes, Klas Bjelke sattes i langsligt förvar, lika sa
erkebiskop Abraham, som varit bland de ifrigaste för Sigismunds sak, med
flere. I början af följande år kallades adeln från alla landsändar jeinte
biskoparne till Jönköping för att afgifva sitt betänkande om ställningen.
Här beslöts (den 5 februari 1599), att då konungen begifvit sig från riket
utan att lem na något besked om dess styrelse, mot sin ed och Linköpings
fördrag besatt Kalmar med främmande krigsfolk, befalt finska krigsfolket att
rusta sig för att förfölja hertig Karl och hans anhängare som fiender och
slutligen uppenbart förklarat förlikningen i Linköping ogiltig, så skulle man
besöka honom med underdånig skrifvelse och råda honom att »skaffa bot pa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
