Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år 1857 afgåfvo i november ministrarna Billauit och Rouhf.r till
kejsar Napoleon III en framställning rörande ockerlagarna, hvilken
närmast sysselsatte sig med frågan om den kommersiella räntan, och
hvartill anledning gifvits genom en petition från de förnämsta fran»
ska handelskamrarna, hvilka, med afseende fästadt på det då rådande
höga bankdiskontot, anhöllo, att antingen handelsfordringar skulle
befrias från iakttagande af den fixerade räntefoten, eller också affärs»
män berättigas att vid sina fordringar få följa samma räntefot som
Banque de France; men äfven denna fråga förföll, då växeldiskon»
tot, innan något afgörande hann träffas, åter började nedgå.
I nästan alla europeiska länder var uppfattningen hos statsmän
och nationalekonomer ännu vid denna tid vacklande, och många
uppträdde emot räntans obegränsade frihet-
Under det kritiska året 1857 vunno anhängarna af dess frihet dock
nästan öfverallt terräng. En egendomlig konsekvens af räntefri»
hetens princip drog man i konungariket Sardinien, där efter lifliga
debatter en lag om fri ränta antogs den 5 juni 1857, men med det
tillägget att gäldenären skulle vara berättigad att till inbetalning upp»
säga försträckningen, när han fann det lämpligt.
I Preussen fann sig regeringen likaledes under trycket af 1857
års kris föranlåten att genom en kungörelse af den 27 novem»
ber samma år inställa tillämpandet af lagen om den högsta ränte»
foten på tre månaders tid för skuldförbindelser, hvilkas förfallotid
ej öfverskred tolf månader, och denna åtgärd blef väl också seder»
mera af kamrarna i februari 1858 godkänd, men man gjorde därtill
det uttryckliga tillägget, att därigenom de betänkligheter icke skulle
anses häfda, som man hyste beträffande upphäfvandet af de lagar,
genom hvilka den tillåtna räntans maximum blifvit bestämdt.
Hvad som emellertid i Sverige närmast inverkat på uppfattningen,
var det experimenterande med lagstiftningen rörande räntans frihet,
som ägt rum i Norge och som där ansågs ha lämnat dåliga resultat.
Genom beslut i stortinget af 8 sept. 1842 hade räntan frigifvits för
alla icke intecknade förskrifningar med en förfallotid af 6 må»
nåder. Men då under 1848 års penningkris räntan stigit betydligt
i höjden, uppstod i det allmänna tänkesättet en stark reaktion
mot den obegränsade räntefriheten, och 1851 beslöt stortinget,
med upphäfvande af 1842 års lag, att räntan å alla slags skuldför»
bindelser, som icke hade längre än 6 månaders förfallotid, finge för»
skrifvas med högst 6 %.
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
