Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då det sålunda visat sig svårt att bringa denna särskildt för
näringsidkare så viktiga fråga genom bifall från ständerna till en
lycklig lösning, aflat borgareståndet ensamt en skrifvelse till K. M:t
med begäran om proposition. K. M:t öfverlämnade denna fram*
ställning till den då under friherre Tersmedens ordförandeskap
sittande finanskommittén, som afgaf ett särskildt utlåtande, dateradt
1 oktober 1859. Till detta, som innehåller en vidlyftig saklig ut*
redning, har riksarkivarien J. J. Nordström fogat ett separat ytt*
rande, rikt på historiska detaljer och lärorika öfverblickar.
Betänkandet utmynnar i en hemställan: »Att räntan för lån å
viss, ej längre än sex månaders förfallotid skall vara fri, dock att
högre än laga ränta (6 %) ej må i fast egendom intecknas.»
Vid 1859—60 års riksdag väckte herr Sven Renström, som liksom
A. O. Wallenberg var lifligt intresserad för en lösning af frågan om
räntans frigifvande, en långt gående motion i ämnet. Men så
kom vid samma riksdag den 13 mars 1860 en k. proposition
med ett förslag i nära öfverensstämmelse med finanskommitténs
hemställan och signerad af dåvarande justitie*statsministern friherre
Louis De Geer.
Riksdagens motstånd skulle dock icke härigenom brytas; ty såväl
k. propositionen som den mera vidtutseende motionen afstyrktes af
sammansatta banko* och lagutskottet bland annat med den besyn*
nerliga motiveringen, att om fri ränta å förskrifningar pr 6 månader
medgåfves, skulle däraf uppstå den olägenheten, att näringsidkare,
som behöfde lån på längre tid än 6 månader, då finge i större
utsträckning än dittills vara beredda på att hvar sjätte månad återbe*
tala en stor del af sitt förlagskapital.
Båda förslagen förföllo, i det att resultatet af riksdagsbehandlingen
blef, att två stånd stodo mot två.
Riksdagen 1862 återkommo herrar Renström och Wallenberg med
hvar sin motion, hvarvid den senare hade helt försiktigt inskränkt
sig till att hemställa, »att åtminstone Riksbanken skulle tillerkännas
rätt att för lån med bestämd förfallotid aftala hvilken räntefot
som helst».1
Och denna gång blåste vid riksdagen en gynnsammare reformvind.
Banko* och lagutskottet, som vid de närmast föregående riksda*
garna varit så motsträfvigt, blef nämligen nu enigt om att tillstyrka
1 Se närmare Bilaga III, sid. 240.
11. A. O. Wittenberg.
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
