Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olycka. Annu i dag säger man att Riksbankens förnämsta uppgift är »att upprätt»
hilla myntvärdet». Misstag! Myntvärdet skall och kan endast upprätthillas af
K. myntverket, därigenom att denna fabrik slir godt och fullvigtigt mynt enligt
myntordningen. Riksbanken däremot har att tillse upprätthillandet af sina egna
banksedlars kredit genom en obchindrad invexling af desamma enligt deras ly<
delsc. Lyckas man en ging uti allmänna föreställningssättet särskilja värdemätaren
frin banksedeln och alla andra förskrifningar, si är nationens framtida välstind
betryggadt, men därtill fordras, att ingen papperslapp mi genom lag förklaras
vara mynt; med ett ord att 72 § regeringsformen ändras. Intill detta steg vid»
tagits, är eganderätten i Sverige endast ett skuggspel.
Vid nationalekonomiska mötet i Stockholm 1866 utvecklade A.
O. Wallenberg för första gängen offentligen dessa sina åsikter om
önskvärdheten att få guldet antaget som myntmetall, och vid ett all»
mänt möte å stora Börssalen under ordförandeskap af prins Oskar vann
denna uppfattning för första gången i norden gillande i en offentlig
församling. Segern var dock icke vidare lysande, alldenstund beslu»
tet fattades med endast en rösts öfvervikt. Men isen var i alla fall
bruten och det gällde att gå vidare och smida, medan järnet var
varmt. Redan följande riksdag skyndade A. O. Wallenberg att
väcka motion om att Sverige skulle slå ett nytt guldmynt å 10
francs, hvilket såsom myntenhet skulle kallas Carolin och innehålla
2,90323 gram finguld, alltså alldeles motsvara den latinska myntkon»
ventionens tiofrancsstycke. Motionen lämnades visserligen utan af»
seende, men den föll, såsom man på riksdagsspråket brukar kalla det,
framåt.
Utrikesministern grefve Manderström begagnade tillfället att del»
gifva kamrarna dels att frågan numera hade en internationell bety»
delse, dels att regeringen ämnade åt densamma ägna en synnerlig
uppmärksamhet. Det såg också onekligen några år ut, som om
icke blott guldmyntfotens införande skulle vara nära förestående,
utan som om en öfvergång till francsystemet icke heller vore
osannolik.
Kejsar Napoleon hade tagit initiativet till sammankallandet af
en internationell myntkonferens i Paris sommaren 1867, och A. O.
Wallenberg utsågs till att vid densamma representera Sverige.
Fyrtiofyra stater hade sändt delegerade. Norge var represente»
rådt af dr Broch, och då Sverige och Norge hade olika mynt»
system tillerkände konferensen deras respektiva representanter hvar
sin röst, men A. O. Wallenberg konstaterar med glädje att hans
norske kollega hela tiden röstade på samma sida som han.
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
