Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fader--Gamla testamentets text - Grav--Hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att undanskaffa alla genom slitning
eller på annat sätt skadade
handskrifter, för att hindra att de utsattes för
van vård. - Vi hava emellertid kvar
tidiga översättningar av Gamla test:s
skrifter, gjorda redan under den
förkristna tiden, och vi kunna genom dem
se huru texten då förelåg. Äldst bland
dessa översättningar är en grekisk, den
s. k. Septuaginta (»de sjuttio
uttolkarnas»). När i Nya test. utsagor av
gammaltestamentliga författare upprepas,
äro de oftast anförda efter Septuaginta,
icke omedelbart översatta från
grundtexten. Då Septuaginta ej sällan var
mindre ordagrann, stundom också hade
en något annan hebreisk text än den
vi hava att utgå ifrån, är det naturligt
att citat ur Gamla test. i Nya test. ej
alltid i den svenska översättningen kunna
på båda ställena hava samma lydelse.
Vid ordagrann överensstämmelse fäste
man under den bibliska tiden ej så stort
avseende. Bevis härför finner man
också, om man jämför parallelltexter i
Gamla test. med varandra, t. ex. Ps.
18 med 2 Sam. 22, Jer. 52 med 2 Kon.
24:18 f. osv.
Den föreliggande svenska
översättningen går naturligtvis ut från den
hebreiska grundtexten och följer, så
troget som möjligt, denna text i den form
som judiska skriftlärde under
århundradena närmast Kristi födelse höllo
för den riktiga. Denna form är så
enhetlig och fast, att den text från vilken
Luther gjorde sin översättning kan
sägas nära nog sammanfalla med den
som nu har följts. Den enda
anmärkningsvärda olikheten är att tre verser,
Jos. 21:36, 37 och Neh. 7:68, som Luther
upptog, nu, enligt de bästa
handskrifterna, hava måst uteslutas. Verserna
hava emellertid icke därför försvunnit
ur vår bibel: de två förstnämnda
återfinnas i l Krön. 6:78 f., den sistnämnda
Esr. 2:66.
Om detta oaktat 1917 års
översättning på icke få ställen rätt mycket
skiljer sig från vår gamla kyrkobibel av
år 1703 (»Karl XII:s bibel»), som nära
ansluter sig till Gustav I:s bibel, 1541,
vilken i sin ordning troget följer Luthers
tolkning, så är skälet det att vår tid har
ojämförligt bättre medel till att förstå en
hebreisk text, än man ägde på 1500-talet.
Den ordning i vilken de
gammaltestamentliga skrifterna stå i vår bibel
härrör från Septuaginta och den latinska
översättningen, »Versio vulgata». De
äro där ordnade efter innehållet: först
de berättande böckerna, sedan de
poetiska och undervisande, sist de
profetiska. T den hebreiska bibeln är
böckernas ordning mer beroende på historiska
förhållanden. Först står, likasom hob
oss, »Lagen», Moseböckerna, därför att
dessa tidigost kommo att gälla såsom
heliga skrifter; därefter följa
»Profeterna», tiii vilka räknas icke blott de
skrifter vi kalla profetiska (Daniel dock
undantagen), utan också Josua,
Domarboken, Samuelsböckerna och
Konungaböckerna. Först längre fram, sedan
också dessa skrifter hade tillvunnit sig
anseende såsom heliga, blevo Gamla
test:s återstående böcker efter hand
samlade och likställda med de båda
äldre samlingarna, och betecknades då
med det något obestämda namnet
»Skrifterna». I Nya test. sammanfattas
stundom Gamla test:s heliga böcker under
benämningen »lagen och profeterna»,
en benämning som väl härrör från en
tid då »Skrifterna» ännu icke hade
tillvunnit sig fullt erkännande såsom
kanoniska.
Vår nuvarande kapitelindelning i
bibeln är från 1200-talet,
versnumreringen[1] från 1500-talet.
Grav. Gravarna höggos i Palestina
ofta ut i klipphällar och bergväggar,
antingen så, att man där beredde plats
för allenast ett enda lik, eller så, att
man i berget urholkade hela kamrar
med gravplatser för flera lik (Jes. 22:16.
Matt. 27:60. Joh. 11:38). Om det
sistnämnda slaget är det fråga Matt. 8:28 f.
och parallellställen. Till sådana
gravkamrar kunde också naturliga grottor
begagnas (l Mos. 23:9). En gång om
året plägade judarna bestryka
bergväggen invid gravarna med vit färg,
för att utmärka platsen och på samma
gång giva den ett prydligt utseende
(Matt. 23:27). Stundom uppfördes på
gravplatserna praktfulla byggnader
(l Mack. 13:27 f. Matt. 23:29). - Det
gammaltestamentliga uttrycket samlas
till sina fäder beror på seden att begrava
i familjegravar.
Halleluja [halleluja] (Ps. 104:35.
135:1, 21). Egentligen hallelu Joh,
»loven Herren!» (Jah är här en
förkortad form för Jahvé). Ofta såsom
begynnelse- eller slutord i lovsånger.
Han. Se Herren.
Hand. Förekommer i flera för oss
främmande förbindelser. Israeliterna
drogo ut ur Egypten med upplyft hand
(2 Mos. 14:8), i öppet trots. Gud lovar
något med upplyft hand (2 Mos. 6:8.
4 Mos. 14:30. Neh. 9:15), med ecllig
försäkran. Begå synd med upplyft hand
(4 Mos. 15:30), uppsåtligen. Lägga
handen på munnen (Job 21:5. Ords. 30:32.
Vish. 8:12. Syr. 5:12), pålägga sig
tystnad, förstummas. Taga (bära) sin själ
i sin hand (Dom. 12:3. l Sam. 19:5.
28:21. Job 13:14. Ps. 119:109), trotsa
faran, sätta sitt liv på spel. Herrens
hand kom över honom (Jes. 8:11. Hes.
1:3), han fattades av profetisk
hänryckning. Klappa i händerna, slå ihop
(tillsammans) händerna, stundom uttryck
för hån eller förtrytelse (4 Mos. 24’:10.
Job 27:23. Klag. 2:15. Hes. 6:11. Nah.
3:19).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
