i en sådan enorm utsträckning äro just de män, som kunna bäst sköta den, så att den mest gagnar samhället. Det är därför att de äga den egenskapen, som de kunna förstora den i så hög grad. De äga verkligen i ordets rätta mening, endast hvad de förbruka. Återstoden tillfaller det allmänna bästa. De äro endast förvaltarna. De placera rikedomen och ställa om att pengar sättas in i det eller det företaget och i ännu ett annat. Allt slags arbete, som kan vara produktivt, gynnas af dem. Dessa män, som förvärfva dessa hundra millioner, göra släptjänst hos den återstående delen af samhället -- sådan är faktiskt deras ställning. Och samhället tål det, därför att det vet att det är fördelaktigast.» Här är ett annat vittnesbörd af en lika märklig man. Er vän, Mr. Dana, sade med fullkomlig rätt i Cornelluniversitetet: »Det är en klass af människor, som jag särskildt vänder mig till, vetenskapsmännen, tänkarna och uppfinnarna; och så till den klass af människor, som blifvit välsignad med förmågan att spara, att förvärfva rikedom, att samla och koncentrera pengar, män, mot hvilka det nu är modärnt att deklamera och mot hvilka man söker stifta lagar. Och ändå, om det finns någon mänsklighetens välgörare, som skulle kunna väcka afund för allt han lyckats uträtta och för de oförgätliga minnen han lämnat efter sig, så är det Ezra Cornell. Eller, för att taga ett annat, nära till hands varande exempel, Henry W. Sage. Dessa män visste huru de skulle bli rika, därför att de fått den begåfningen; och när de blefvo rika, så visste de huru rikedomen skulle användas till ändamål, somn skola gagna mänskligheten så länge världen består. Mannen med snille och mannen med penningar, dessa, som bereda nya arbetsfält, och dessa, som samla och spara för att bilda stora affärsföretag till allmänhetens nytta, dessa äro världens