Arbetets herravälde / Skötsamhet som en plikt (1910) Author: Andrew Carnegie Translator: Frigga Carlberg - Tema: Americana, Business and Economy, Railroads Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

SKÖTSAMHET SOM EN PLIKT

RIKEDOMENS FÖRPLIKTELSER

(Ur »The Youth's Companion», September 1900)

Skötsamhet ett bevis på civilisationen. Sparsamhet en af medborgarens högsta plikter. Sträfvandet efter nödtorftig bärgning en plikt; förvärfvandet af stor rikedom icke en dygd, men ett stort ansvar.

EN af grund olikheterna mellan vildt och civiliseradt lefnadssätt ligger i skötsamhet i det senare fallet och frånvaro af skötsamhet i det förra. När hvar och en af millioner människor sparar något af sina dagliga inkomster, bilda dessa små besparingar tillsammans en ofantlig sumnia, som kallas kapital, hvarom så mycket är skrifvet. Om människor hvarje dag i hvarje vecka förbrukade allt, som de förtjänade, som vilden gör, så skulle intet kapital finnas -- det vill säga, inga besparingar för framtida bruk.

Låt oss nu se hvad kapitalet gör i världen. Vi vilja se hvad skeppsbyggarna göra, när de skola bygga stora skepp. Dessa företagsamma bolag erbjuda sig att bygga en »ocean-greyhound» för, låt oss säga femhundra tusen pund, att betalas sedan skeppet levererats efter flera tillfredsställande profturer. Hvar eller på hvad sätt få skeppsbyggmästarna denna penningsumma, som erfordras för att aflöna arbetarna, timmerhandlanden, stålfabrikanten och alla andra, som lämna material till skeppsbygget? De få den från civiliserade människors besparingar. Det är en del af de penniugar, som milliontals flitiga människor inbesparat åt sig. Hvarje människa sparar genom skötsamhet något, sätter in pengarna på en bank, och banken lånar dem till skeppsbyggarna,

31

hvilka betala ränta för deras användande. Det är ju på samma sätt med uppförandet af en fabrik, anläggningen af en järnväg, en kanal eller något annat dyrbart. Hade vi icke haft skötsamhet, så hade vi icke haft mera, än vilden har.

All utveckling till det bättre hvilar hufvudsakligen på skötsamhet som grund. Utan skötsamhet inga järnvägar, inga kanaler, inga skepp, inga telegrafer, inga kyrkor, inga universitet, inga skolor, inga tidningar, intet stort eller dyrbart skulle vi kunna få. Människan måste vara skötsam och sparsam, innan hon kan frambringa något värdefullt material. Så länge människan var en sköteslös vilde, blefvo inga byggnader uppförda eller några andra framsteg gjorda. Den civiliserade människan har från sitt tidigaste lif ingen klarare plikt för ögonen än nödvändigheten att sörja för sin egen och de sinas framtid. Det finnes få så hälsosamma regler som den, hvilken de flesta goda och kloka människor ha följt, nämligen: »Utgifter få aldrig öfverskrida inkomster ». Med andra ord: Man bör vara en civiliserad människa, som sparar något, och icke en vilde, som hvarje dag förstör det han förtjänar.

Den skotske poeten Bums säger i »Råd till en ung man»:

»Att vinna Lyckans gunst är lätt,
om blott du henne troget tjänar:
Och samlar guld på hvarje sätt,
som hederns lag dig ej förmenar.

Ej för att gömma i ett schakt,
och ej för flärd och pråleri,
men för den ärofulla makt
att vara stolt och fri.»

Det är ett förståndigt råd, så tillvida, och jag hoppas att läsaren skall lägga det på hjärtat och rätta

32

sig därefter. Ingen människa med aktning för sig själf kan känna sig lycklig, eller ens nöjd, om hon för sitt lifsuppehälle skall bero af andra. Den, som är beroende, kan icke räknas som en värdig medborgare i republiken. Vårt lands styrka och framåtskridande bero icke på de få högt bildade, icke heller på de få millionärerna och icke heller på det stora antalet mycket fattiga, utan på massan af nyktra, intelligenta, flitiga och sparsamma arbetare, som hvarken äro mycket rika eller fattiga.

Som regel skall ni finna, att mannen, som sparar, är en måttlig man, en god make och fader, en fredlig, laglydig medborgare. Sparsamheten behöfver icke drifvas vidt. Det är märkvärdigt så litet, som behöfs för lifvets verkliga nödtorft. Anskaffandet af ett litet hem och ett par hundra pund -- bara ett par -- är allt som behöfs. Dessa förvärfvas lättare af enkla, tarfliga människor, än man skulle kunna tro. Stor rikedom är något helt annat och mycket mindre önskvärd. Det är hvarken skötsamhetens ändamål eller människors plikt att förvärfva millioner. Det är i intet afseende berömvärdt att föresätta oss detta som ett mål. Plikten att spara upphör, när en tillräcklig summa blifvit afsatt åt dem, som bero af oss. Att lägga millioner på hög är girighet, icke skötsamhet.

Under våra industriella förhållanden är det naturligtvis oundvikligt, att några få, några mycket få män få långt mera pengar, än de behöfva. Förvärfvandet af millioner är vanligen resultatet af företagsamhet och omdöme samt en ovanlig organisationsförmåga. Genom att spara, i ordets vanliga mening, får man inga millioner. Människor, som på ålderdomen sträfva för att öka sina redan stora skatter äro vanligen från ungdomen slafvar af vanan att samla och lägga i hög. Först äga de pengarna, som de

33

förtjänat och sparat. Sedan blir det pengarna, som äga dem, och de kunna icke hjälpa det, så öfverväldigande är vanans makt, vare sig i godt eller ondt. Det är missbruket af den civiliserades sparareinstinkt och icke bruket, som skapar detta slags människor.

Ingen behöfver vara rädd för detta missbruk af vanan, om han alltid kommer ihåg, att det öfverskott af rikedom, han har, är ett heligt pund han fått att förvalta till sina medmänniskors bästa. Människan skall alltid vara husbonden och penningen den nyttige tjänaren.

En mans första plikt är att förvärfva sig en nödtorftig bärgning och blifva oberoende. Men hans plikt slutar icke härmed. Det är hans plikt att göra något för sin fattiga nästa, som är mindre lyckligt lottad än han. Det är hans plikt att bidraga till det samhälles bästa, hvari han lefver. Han har blifvit skyddad af dess lagar. Därför att han haft skydd i sina olika företag, har han varit istånd att förvärfva tillräckligt för sig och sin familjs underhåll. Allt däröfver tillhör med rätta den beskyddande makt, som befordrat hans ekonomiska framgång. Försöket att göra världen på något sätt en smula bättre är ett ädelt lifsmål. Er öfverflödiga rikedom skulle bidraga till utvecklingen af er egen karaktär och ställa er leden bland naturens adelsmän.

Det är en plikt att ni lär er förstå, hur viktigt det är att äga skötsamhetens vana. När ni börjar att förtjäna, så spara något af edra inkomster, som en civiliserad människa, i stället för att slösa bort allt, som den stackars vilden gör.