improvisera flytande verser öfver hvilket ämne som helst, som inspirerade honom. Hans rika andliga begåfning förenades med lysande kroppsliga företräden. Lionardo da Vinci var utmärkt vacker, hans höga växt och kraftfulla gestalt ökade det imponerande i hans lugna, melankoliska ansigte. Han var skicklig i alla kroppsöfningar, i handtering af alla slags vapen, i dans och fäktkonst. Dessutom var han utmärkt simmare och ryttare. Men oaktadt alla dessa naturens gåfvor och denna rika moraliska och fysiska utrustning har Lionardo da Vinci icke frambragt sina arbeten utan ifrigt arbete och utomordentligt samvetsgranna studier. När han år 1493 skulle göra modell till Francesco Sforzas ryttarestaty, måste han studera hästens anatomi i alla dess detaljer och skref en fullständig afhandling öfver detta ämne. När han målade Nattvarden, ett af konstens oomtvistade mästerverk, studerade han länge alla skilda uttryck i menniskoansigtet, för att noggrant kunna återgifva de olika känslor, som lärjungarne erforo vid åhörandet af Kristi ord: »Sannerligen säger jag eder, en af eder skall förråda mig». En massa teckningar, som den store artisten utfört efter löjliga eller groteska ansigten, synas hafva tillkommit för att han ville grundligt studera minspelets växlingar. Vi vilja äfven dröja några ögonblick vid den store Vecellios eller Tizians lif. Han var kanske den mest lysande af alla stora målare. Efterverlden har med rätta gifvit honom plats bredvid Rafael och Correggio. Tizian hade en utomordentlig iakttagelseförmåga, han gjorde ingenting utan att rådfråga naturen, och alla hans verk bära den högsta prägel af sanning. Hans lif var en enda lång triumf; Karl den femte, Filip den andre, Frans den förste, Henrik den åttonde, påfvar, doger i Venedig och de förnämsta män i Ferrara, Mantua och Urbino räknades bland hans vänner. Alla de nyss nämda furstarne sökte locka honom till sina hof. Karl den femte behandlade i synnerhet den store målaren med djup aktning. Vid deras