Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. II. Anfall och strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det positivistiska samhället, han blir först varnad och
sedermera vederbörligen utstött ur samhället och kyrkan såsom
ovärdig, hvilket är det samma som att förfalla till positivismens
Gehenna. Hans lik förflyttas till de »fördömdas ödemark», »der
straffångar, sjelfspillingar och duellanter hvila», och han erhåller
ej det »införlifningens» sakrament, som betingar positivistens
odödlighet — d. v. s. hans värdighet att bevaras i de
efterlefvandes minne.
Men detta är nu idel galenskaper, tanken I m. b., och
ofarliga galenskaper dertill, som visst för Sveriges sunda och
förståndiga arbetare äro lika litet tilltalande som för någon annan.
Ja visst, det omdömet vill jag ej alldeles jäfva; men icke för
ty har positivismens härvarande prest, som är
arbetareinstitutets föreståndare, låtit sig angeläget vara att på allvar
framställa dem och åter upprepa dem i de stora och små skrifter,
han utgifvit till arbetares och andras undervisning och
uppbyggelse. Men hvad vigtigare är: dessa egendomligheter utgöra
dock det högsta, d. v. s. kärnan af den nya och positiva visdom,
som positivismen bjuder i kult- och samhällslära, till ersättning
för det föråldrade, som den fördömer och vill utrota. Antages
icke detta, förkastas det med åtlöje eller harm — då återstår
af hvad positivismen ur sig sjelf och som eget verk erbjuder
endast den negativa delen, förstörelsens verk, och det är till
detta jag nu öfvergår — utan att dock dervid fästa mig vid
sådana småsaker som styrelseformer eller egendomsrätt. Det
skall visa sig, att om vi uti positivistens ideal se vidskepelse
och galenskap, så lönar han oss tillbaka med att såsom
vidskepelse förkasta hvad vi ännu anse för de högsta och vigtigaste
sanningar.
När positivismen talar om de metafysiska och teologiska
satser och föreställningssätt, som dess bekännare skola afsvärja,
när den föraktfullt förkastar dessa ord och andeväsen, hvarifrån
arbetarnes undervisning skall befrias, då syftar den, m. h., icke
blott på de oväsentligare dogmer och läror, som skilja t. ex.
den lutherska kyrkan från den reformerta, icke de väsentligare,
som söndra protestanter och katoliker, icke ens de ännu
väsentligare, som skilja kristna från mosaiter — nej, den
sammanfattar i samma fördömelse oss alla, som tro på en personlig
Gud, på menniskoindividens odödlighet, på viljans frihet och
dermed följande ansvar. Hvad den vill och måste utrota, för
att »pånyttföda tidehvarfvet» och uppföra byggnaden af sin
religion och sitt samfund, det är just dessa i dess tanke falska
och vidskepliga begrepp och föreställningar. Då det underligt
nog har inträffat, att en och annan gång positivister inför en
allvarlig och ärlig kritik ryggat något tillbaka för den tekniskt
riktiga benämningen »ateister» och då jag här icke har tillfälle
att ur Comtes eller d:r Nyströms skrifter framlägga de
mångtaliga intygen för mitt påstående, att sådan är saften och kärnan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
