nu ha nytt möte samma afton, och då fick den bekräfta eller återkalla sin mening. Men komitén kunde försäkra att något återkallande af det vid gårdagsmötet fattade beslutet om strejk helt visst ej kunde komma i fråga. »Gubben» såg ut, som om han skulle vilja fortsätta audiensen och jämkade en smula på bolagets ståndpunkt, men brorsonen gjorde i vredesmod slag i saken och förklarade samtalet slut. — Bolaget kan icke, sade han, låta arbetarne föreskrifva, hvilka personer det skall ha i sin tjänst eller icke. Vi ha ingenting emot föreningsrätten, ni må gärna ha er fackförening, men vi vilja förbehålla oss rätt att såväl antaga icke-fackförenihgsmedlemmar i vår tjänst som att afskeda sådana medlemmar utan att skrifva fackföreningen på näsan de skäl därtill, som vi anse oss ha. Vid arbetets slut på aftonen spred sig underrättelsen om underhandlingens resultat som en löpeld genom arbetareskarorna. — Mangrant till mötet i afton! Det var den lösen som delades ut. Den ropades fram en smula högljuddare, då någon var i närheten af dem, som skolkat föregående afton, men eljest rättade man sig efter det fattade beslutet och utöfvade ingen direkt påtryckning på dessa. Det var icke så brådt med den agitationen. Man kunde ju först ge sig tid att konstatera, ifall vederbörande icke skulle ge med sig själfmant. Och det befanns också, när mötet öppnades och ordföranden lämnade tillfälle för nya medlemmar att inskrifva sig i fabrikens fackförening, att ett femtiotal antecknade sig för inträde. Nu återstod endast omkring trettio af fabrikens personal, som icke gjort gemensam sak med arbetarne. Och hvilka dessa trettio voro, hade snart alla klart för sig. Det kunde icke undvikas, att mötet upptogs till största delen med att dryfta anledningen till dessas uteblifvande och hvad som kunde göras med anledning häraf. I frågan rörande strejk eller icke var det ingen, som ville inlåta sig på någon diskussion. Därom var man ju enig. Det beslutet var fattadt på gårdagens möte, och nu fanns så mycket mindre anledning att upprifva beslutet om strejk, som fackföreningen ytterligare vuxit i styrka och makt. Från flere håll fälldes också yttranden, som gingo ut på att man nu borde upptaga en ny punkt på sitt program. När fackföreningen nu var så stark, kunde det ju ej vara tal om, att strejken skulle bli långvarig. Arbetarne måste ju nu segra. Men då de återgingo till arbetet, ville de icke ha trettio förrädare bland sina arbetskamrater. Man borde fordra, att bolaget skulle afskeda dessa trettio, som svikit sina medbröders rättvisa sak, och aldrig få antaga andra i sin tjänst än sådana, som voro fackföreningsmedlemmar.