Enighetens styrka.

I en föregående uppsats, »En vacker kårkamp», har hamn-arbetarnas i hufvudstaden energiska strid för sin uppryckning i nivå med andra arbetarekårer blifvit belyst. Efter en hård kamp hade Stockholms hamnarbetarefackförening nått en beundransvärd styrka i sin organisation, och när den vunna solidariteten sattes på det allvarligaste prof, innan ännu tio år förgått, sedan org.anisationstanken först hade fått fast fot bland »lösdrifvarna vid hamnen», så visade det sig, att den kunde uthärda jämförelse med hvilken sammanslutning som helst. Dagen före nyårsafton år 1902 skrefvo stufverifirmorna i hufvudstaden, som tydligen ännu icke trodde, att arbetarnas samhörighetskänsla skulle räcka till, när det riktigt på allvar gällde, följande bref till styrelsen för Stockholms hamnarbetarefackförening : »Till följd af att den nya lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall betydligt höjer premieafgifterna för assurans emot olycksfall, äfvensom att inom hamnområdet härstädes en arbetsförening*) genom lägre timaflöning erbjuder sig åtaga lossning och lastning af ångare till lägre pri- *) Det i uppsatsen »En vacker kårkamp» omnämnda »fasta laget». ser än de, som i år varit gällande, få vi härmed uppsäga den oss emellan gällande prislista om arbetsaftal att till all kraft och verkan upphöra den 31 mars 1903. Till ett kommande aftal hemställa vi, att timpenningen måtte sättas lika med hvad en härvarande arbetsförening*} betalar, eller 40 öre pr timme, med bibehållande för öfrigt af prislistans nu gällande bestämmelser, undantagandes några smärre ändringar.» Hamnarbetaren C. J. Edqvists i den föregående uppsatsen om hamnarbetarnas kamp omnämnda bok ägnar den vida öfvervägande delen af sitt utrymme åt den strid, hvars första uppränning ligger i nyss anförda skrifvelse. Stufverifirmorna hade, enligt Edqvist, redan då denna krigsförklaring uppsattes, gifvit hvarandra ett osvikligt löfte att till hvad pris som helst skulle ingen ge efter förr än hamn-arbetarfackföreningen var krossad. Kosta hvad det ville så skulle den nu få känna, att det trots allt var Stockholms stufverifirmor som hade makten, de skulle utan barmhärtighet slå ned allt hvad socialisttyranni och fackföreningar hette vid Stockholms hamnar, de skulle ta en lättköpt hämnd på. — 414 —