Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Enighetens styrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade annonser färdigskrifna för att anskaffa nytt folk i
enlighet med nya kontrakt, men stode det äfven medlemmar af
fackföreningen fritt att bli antagna mot underskrifvande af
dessa kontrakt.
F. ö. skyllde arbetsgifvarna på redarna och köpmännen;
redarna hade nyligen bildat en förening, som omfattade hela
Sverige och hade till uppgift att öfverallt, där det var
möjligt, pressa ned arbetspriserna, som ansågos alldeles för höga.
Underhandlingarna voro nu slut och kriget hade utbrutit.
Det var den 20 mars.
* *
*
Fackföreningen ville icke strid, framhåller Edqvist, men den
tvangs till strid. Arbetarna voro nog medvetna om att det för
dem ej skulle bli några sötebrödsdagar, då de tvingades att
lefva på ett knappt tillmätt understöd för oviss tid, ty ingen
kunde ju veta, hur länge konflikten skulle vara. Stridens längd
skulle främst bli beroende på om arbetsgifvarna lyckades
anskaffa tillräckligt med strejkbrytare. De behöfde minst 500
man, om de skulle kunna reda sig under den värsta brådskan.
Det fanns nu i alla händelser intet annat att göra än att
med lugn se tiden an. Fackföreningsmedlemmarna skulle ju
under alla förhållanden stå som en man och visa, att de
visste, hvad de ville; de hade nu en stark organisation, hvilken
de kunde lita på i nödens stund. De skulle pröfva
sanningen af ordspråket: enighet ger styrka. Alla voro också
öfver-tygade om att Sveriges arbetare i allmänhet icke skulle lämna
dem i sticket. Dessa skulle icke svika sina kolleger, när det
gällde att med samlad kraft försvara gemensamma rättigheter.
Dessutom hade arbetarna ett vapen, som smidts under
förhandlingarnas tid, och hvars kraft nu skulle pröfvas. Detta
vapen var arbetarnas eget stufveriföretag, loss- och
lastnings-föreningen »Progress». Först vid samma tid, som
underhandlingarna afbrötos, framträdde detta företag inför
offentligheten. Förut hade man ansett klokast att hålla tyst om
den saken, då man ansåg, att stufverifirmorna, om de på
förhand känt till arbetarnas åtgärder härvidlag, säkert hade
lyc-kats att bättre än som nu blef fallet hindra företaget från
att åtminstone den första tiden få något arbete.
»Stufverifirmorna, skeppsmäklarna, redarna och samtliga
kol- och spannmålsimportörer i Stockholm hade», skrifver
Edqvist, »ingått förbund för att med förenade krafter lättare
och säkrare kunna betvinga de organiserade hamnarbetarna,
och som ’Progress’ var det mest farliga vapnet arbetarna
hade i sin hand gent emot stufverifirmorna, får man icke
förvåna sig så värst mycket öfver att deras själf
bevarelse-instinkt dref dem till nästan hvilka handlingar som helst, då
det gällde att stuka hamnarbetarnas företag.
— 424 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:54:16 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/arbson/0432.html
