i den romerska glasindustrin. Förmodligen stod den i samband med en växling i modet; kejsarhofvet och de förnäma visade ej samma intresse som förut. En kejsare skall till och med ha förklarat, att han ej ville använda så tarfliga dryckeskärl som glas; endast gyllene bägare voro honom värdiga! En ny mindre konstnärligt förfinad, mera orientaliskt prakt-lysten tid inträdde. Glaset som material hade dock vunnit en alltför stor användning för att kunna komma ur bruk; det begagnades också allt fortfarande för en mängd praktiska, mindre för konstnärliga ändamål. Till följd häraf gick också den tekniska skickligheten så småningom förlorad. * * * Till Europa norr om Alperna — Frankrike, Tyskland, England och Skandinavien — kom kännedomen om glastillverkningen först i senare tid efter beröringen med romarna. Enstaka fynd af glasföremål i dessa länder äro visserligen kända redan så tidigt som från den äldre bronsåldern, men dessa saker, vanligen små blåaktiga glaspärlor, ha säkerligen kommit långväga ifrån. Liksom en mängd andra handelsvaror ha de förts från de östra Medelhafsländerna inåt Europa utefter de allmänna stråkvägar, som följde de stora floddalarna, såsom Donau, Elbe och andra. Något talrikare bli fynden af glasföremål först från de tider, då beröringen med Rom började. Från de första århundradena efter Kristus finnas ej få glasfynd äfven från norra Europa. En själfständig glasindustri synes redan tidigt ha uppstått i Rhentrakten, naturligtvis i anslutning till och af samma karaktär som den romerska. Från Gallien, det nuvarande Frankrike, den del af länderna på andra sidan alperna, som romarna först eröfrade och längst bibehöllo och där den rent romerska kulturen sålunda slog starkast rot, spred sig kännedomen om konster och industrier, således äfven om glasindustrin till de öfriga nordeuropeiska länderna, Britannien, Tyskland, Sverige. * * * Efter det västromerska rikets fall år 476 e. Kr. öfvertog Byzanz (Konstantinopel) Roms ledande ställning inom glas-industrin liksom i andra afseenden. Här braktes också glas-makeriets konst upp till ytterligare fulländning. Bortåt ett halft årtusende räckte denna blomstringsperiod, men med det bysantiska rikets förfall förlorade äfven glasindustrin sin betydelse. De efter hand utvandrande mästarna slogo sig ned i Venedig, den stad som i första hand utgjorde mellanlänken mellan Öster- och Västerlandet, och det blef Venedig