Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår arbetareungdom : hur kunna vi förhjälpa den till själfuppfostran?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur snart upptäcker ej ledarinnan att den
hänsynslöst nöjeslystna flickan är sådan hon är,
emedan ödsligheten, tomheten är så förfärande stor
inom henne, Hon längtar efter — hon vet ej hvad.
Hon känner inom sig att ingen bryr sig om
henne, att det gör ”precis detsamma” hvad det blir
utaf henne. Hemma är hon ”i vägen”, ute ”en
nagel i ögat” på respektabelt folk. Hon känner
sig ”missförstådd”, den vanliga termen.
Stackars liten, hon förstår sig minst själf. Det är af
oändligt stor betydelse, att hon äger en bildad,
förstående vän som hon kan förtro sig åt, en
moderlig vän, som verkligen ”tar sig af” henne om
hon går vilse, en som håller henne fast när en vild
lust att slita sig lös öfverfaller henne, en som i
frestelsens stund står henne nära, i fallet ej
föraktligt vänder henne ryggen.
Tro på de unga. Nässlor finnas överallt och
ogräs, men blommor sköna ännu fler, Den blå
himlen är större än molnet och det gifves intet moln
så mörkt att solen lyser där bakom.
Cecilia Milow.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
