Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 171 —
Deken fick ej tillfälle till ro eller hvila, Kra-
veller och skutor samlades från alla håll. Fle-
ming arbetade som en träl. Allt större och större
blef hopen af krigsfolk. Vapen smiddes, hästarna
rastades, kulor götos för slangorna. Väldiga ho-
par af mat åtgingo för att bespisa den lilla hä-
ren. Fleming prutade och käbblade med bor-
gare och bönder. Här var han riktigti sitt esse.
Det var hans fröjd att förvåna skeppare och häst-
handlare, knektar och ryttare med sitt rikhaltiga
förråd af skällsord och det tycktes glädja honom, då
han fick ett mer än vanligt oförskämdt svar. På
kvällarna höll han gudstjänst, predikade och sjöng
psalmer. Nästan hvarje dag afslutades med ett
stort dryckesgille, ty nu fanns det godt om säll-
skap. Hornar, Boijar, Kurckar, Tottar och andra
frälsemän och högättade män hade infunnit sig
med fränder och tjänare för att sluta sig till
herr Erik.
Grabbe syntes dock ej till. Deken fick veta
att han seglat österut, med många örlogskra-
veller.
Allt var färdigt för afresan, men ännu tycktes
man vänta på någon. Slutligen anlände de vän-
tade, Jöns Vestgöte och Peder Svenske. De
medförde krigsfolk och slangor samt bref, full-
makter och patenter. Ändtligen bröt man upp.
Deken var förargad öfver att han ej fått nå-
got befäl. En örlogskravell eller ett kvarter
knektar hade han allra minst väntat sig. Han
lät Fleming märka sitt missnöje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
