- Project Runeberg -  Arma människor /
155

(1920) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11 september

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jag talade om allt för dem, ingenting fördoldes
och min blygsel stoppades i fickan. Varför skulle man
skämmas eller visa någon falsk ambition inför ett sådant
sakförhållande? Jag skrek ut, så att alla kunde höra
det, vilka stordåd hans excellens hade utfört. Jag
talade med känsla och övertygelse och rodnade inte
av blygsel; tvärtom var jag stolt över att jag var i
tillfälle att yppa allt detta. Jag berättade alltsammans
(men er förbigick jag visligen med tystnad, mor lilla);
jag talade om min värdinna, om Faldoni, Ratazjajev,
om mina stövlar och om Markov — ingenting förteg
jag. En och annan drog visserligen försmädligt på mun,
och sanningen att säga fingo alla ett gott skratt. Det
var säkert bara därför, att de funno något löjligt i
min figur, eller kanske var det för mina stövlar — ja
det var bestämt åt mina stövlar som de hade så roligt.
Men i något dåligt uppsåt skrattade de helt visst inte,
det är omöjligt. Det kom sig kanske av deras
ungdomliga sinnelag eller därav att de äro rika, men av något
slags illvilja kunde de omöjligt göra sig lustiga över
mitt tal. Och att de skulle ha fått sig ett gott skratt
på hans excellens’ bekostnad — det är alldeles
otänkbart. Inte sant, Varinka?

Jag har ännu inte riktigt kunnat hämta mig, mor
lilla. Alla dessa tilldragelser ha gjort mig så upprörd.
Har ni skaffat er ved? Förkyl er inte, Varinka! Hur
lätt kan det inte ske! Ack, mor lilla, ni tar alldeles
livet av mig med edra sorgsna tankar. Jag ber till
Gud för er, mor lilla. Om ni visste, hur jag ber för er!
Hur är det, har ni yllestrumpor och andra varma plagg?
Var rädd om er, min duva lilla! Om ni behöver något
nödvändigt, så vänd er direkt till mig och gör mig för
Guds skull inte ledsen! Nu är den onda tiden förbi.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:57:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/armaman/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free