Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armeniernas fruktansvärda läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
haft att tillgå. Men det har varit omöjligt att få
något. Jakten efter fotografiapparater och
fotografer, som de turkiska myndigheterna satt i gång,
synes ha krönts med framgång — tills vidare i
alla fall.
Det är också just precis vad man först av allt bör
lägga märke till, beträffande
armenierdeportationerna 1915: den utmärkta organisation, som legat
bakom det hela. Så gott som samtidigt över hela
asiatiska Turkiet sättes slaktnings- och
utdrivningsapparaten under april och maj i rörelse. Man hade t. o. m.
på sina ställen redan tidigare börjat transporten av
de muhammedanska byalag, flyktingar på sin tid
från Balkan, vilka regeringen bestämt sig för att
skänka armeniernas utrymda hus. Så skedde i varje
fall i Cilicia, enligt vittnesmål.
Ett tyskt vittne, som inlämnat sin rapport till
amerikanska hjälpkommittén, och som tycks ha varit
personligen i en mycket god ställning försäkrar:
”Redan i november 1914 visste vi att
massakrer skulle komma. Mutessariffen (guvernören) i
Moush, som är en mycket intim vän till Enver
pascha” — (som bekant Turkiets krigsminister) —
”förklarade helt öppet, att man skulle massakrera
armenierna vid första lägliga tillfälle och utrota hela
rasen.”
Tillvägagångssättet från myndigheternas sida var
mestadels överallt detsamma: det började med order
att alla armenier skulle lämna ut sina vapen. Lydde
de, lovades att intet ont skulle ske dem. Så kommo
husundersökningar, fängslande av familjernas
manliga medlemmar, pinliga förhör. Ofta begärdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
