- Project Runeberg -  Levnadsminnen /
198

(1917) [MARC] Author: Ernst Moritz Arndt Translator: Mauritz Beijerstein
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsminnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

198

men beslutsamhet och bestämdhet, ja oavhängighet.
Huru! oavhängighet i stater som Ryssland och Turkiet,
där slumpen och godtycket nästan alltid äro mäktigare
än rättvisan? Helt visst, oavhängighet. Något därav
ligger redan i folkets grundanlag, det utvecklas genom
regeringssättet. Männen se fasta och orubbliga ut som det
järnhårda ödet. Jag förstår hur sådana ansikten kunna
bildas i Ryssland och Turkiet. Den som där har nog
mod och makt inom sig, sätter sig över den fara
som han i regel blott har att frukta från ett enda håll,
allt annat är stoft och slåveri. Ty där människorna
äro slavar, äro några enskilda alltid de oavhängigaste.
Här ett par anekdoter om den store Suworow:

Då hans ende son var sjutton år gammal, beslöt han
att föra honom till kejsarinnan Katarina. Han inträdde
med honom i förrummet, som var fyllt av väntande
och uppvaktande. Människorna som alltid hade något
att förvåna sig över hos honom, förundrade sig över
vnglingens uppträdande och dräkt. Fadern hade klätt
honom som pagerna voro klädda under Peter den
Stores dagar. Gubben som alltid hade fritt tillträde
till kejsarinnan, mer sprang än gick, som han brukade,
raskt genom de uppvaktandes led med sin son och
fattade handtaget till dörren liksom för att öppna
den. Men plötsligt sprang” han lika hastigt tillbaka
till salens mitt, stod stilla några ögonblick
liksom”" fördjupad i betraktelse och förde sedan sin
son en stund omkring i salen för att hälsa på var
och en bland de uppvaktande. Han började hos de
förnämsta med den minsta möjliga böjning — som han
med egna händer mätte till — av sonens nacke, tillmätte
bugningen allt djupare, då han kom till dem som
hade lägre rang, och då han kom till slavarna, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:58:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/arndtlev/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free