Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
österut. Vilken syn! Dessa sönderrivna, frusna, hålögda,
olyckliga hästköttsätare sågo knappt ut som människor.
Inför våra ögon dogo de i byar och posthus, sjuka lågo
på slädar i halmen om varandra, så fort som någon
dog, kastade man ut honom i snön. På gatorna lågo
liken som andra as obetäckta och obegravda, intet
mänskligt öga hade gjutit en tår vid deras sista nöd. Vi
sågo dem med deras blodiga lemmar, ty också de slagna
hade man som rysliga vägmärken ställt upp mot träden.
Människoliken och de störtade hästarna betecknade vägen
till Wilna, också den om vägen okunnigaste hade svår-.
ligen kunnat gå vilse. Våra hästar frustade och
stegrade sig ofta, då de måste gå emellan eller till och med
rätt över liken. Men det var ej av rädsla för dem,
utan de vädrade vargarna som vi oupphörligt, ofta i
hopar på tio, femton stycken sågo sönderslitande sitt
byte och blott några få steg från oss ströko över vägen.
Vi foro den 11 januari sent på kvällen in i Wilna.
Vär största släde körde fast i rännstenen. Betjänterna
hämtade folk för att hjälpa oss loss, ministern begav
sig till ett närbeläget värdshus. Jag stannade vid släden.
Då vi nu arbetade av alla krafter för att få den klar,
kom en ny stor släde i stark fart rusande emot oss och
störtade oss i samma elände. Jag svor ett
Donnerwetter, slädens passagerare hoppade genast ur, och vi
gingo emot varandra med mörka miner, som dock genast
förvandlades i leende, ty det var en kär vän, major von
Pfuel, som just kom från huvudkvarteret för att hämta
munförråd från staden. Han blev glad att se oss där,
hjälpte oss med sitt folk att komma loss; vi togo snart
reda på ministern och hade i Müllers värdshus på Tyska
gatan efter sex ödsliga nätter åter en glad afton. Men,
men — hur var det med vilan? Första natten hjälpte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
