Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Svårigheter för teorin - Uppkomsten av organismer med egendomligt levnadssätt och byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ARTERNAS UPPKOMST
för att förringa svårigheterna att förklara ett så egendomligt
fáåll som flädermössen utgöra.
Se vi på ekorrfamiljen, finna vi här den vackraste serie
av djur från sådana med blott obetydligt utplattad svans, üft
andra med en något utplattad bakkropp och vid hud på
kroppens sidor ända till och med den så kallade flygande ekorren.
Hos den flygande ekorren äro bakbenen och till och med
början på svansen förbundna med varandra med en ansenlig
hudutbredning, som tjänar som fallskärm och sätter detta djur
i stånd att segla genom luften från träd till träd. Det är intet
tvivel om, att icke varje ekorrart inom sin hemtrakt har nytta
av denna egendomliga organisation, i det den sätter dem i
stånd att undgå förföljelse från rovdjurs sida eller att
snabbare insamla födan. Men av detta faktum följer ändå
icke, att varje ekorres organisation även är den bästa möjliga
för alla naturliga förhållanden. Förutsatt att klimat och
vegetation förändrades, att nya gnagare uppträdde såsom
konkurrenter eller att nya rovdjur invandrade eller att gamla
förändrades, så måste vi i analogi härmed förmoda, att
åtminstone några ekorrar skulle förminskas i antal eller helt
och hållet dö ut, om deras organisation icke likaledes
förändrades och förbättrades. Därför finner jag t. o. m. vid
förändring av de yttre levnadsomständigheterna ingen svårighet
för antagandet, att individer med allt större sidohud
företrädesvis hava bibehållits, tills slutligen genom det naturliga
urvalet av ekorren blivit en flygande ekorre.
Låt oss nu betrakta pälsfladdraren (Galeopithecus), som
förut räknades till flädermössen och om vilken man nu
antager, att den hör till insektätarna. Den har en mycket bred
sidohud, som sträckande sig från kinderna till svansen,
innesluter benen och de förlängda fingrarna och även är försedd
med en muskel för dess utbredande. Jag kan icke se någon
oövervinnelig svårighet för att icke hålla det för möjligt, att de
genom flyghud förenade fingrarna och frambenen hos
Galeopithecus skulle genom naturligt urval kunna så småningom
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
