Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 1. Ormen och S:t Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORMEN OCH S :T MIKAEL
det där årmahuset. Hon försökte se in, när han
kastade tältduken tillbaka, men det lyckades inte.
Den magra pinnkäringen, som bara hade fem
ben, lyckades inte sätta upp sitt bord stadigt och
var arg.
— För tjyva reder en sig nog, för jag har rest
på marken i femtan år å jag känner varenda en,
så di röre allri mitt tyg. Men ärliga mänsker, det
är värre.
— Är de me du skäller för ärlig? frågade den
feta hotande.
— Jag skäller ingen bestämd varsken för ärli
eller tjyv, sade den andra. Jag bara bäger som det
är, att tjyva tar inte mina ben, nej inte om de sä
vore själva Snabben–-
— Sch, sade den feta, stå inte å gapa om Snabb,
där kommer han.
Den lilla flickan lyfte blicken från kantinerna
med det klara i, och såg till sin häpnad en gammal
bekant: Snabben, som bodde i en fallfärdig stuga
vid vägen därhemma och som alla barn voro rädda
för, fast han allri rörde dem, han kom nu här
gående, uppklädd och fin, och såg sig omkring åt
alla håll i stället för att bara titta i marken, som
han gjorde hemma, när han gick i sin lump utåt
vägarna. Nu hälsade han till och med bekant på
den magra pinnakäringen, och när han förde handen
till hatten såg flickan, att han hade en ring på
fingern så konstig, att hon allri sett maken.
— Snabben fick gäma höra vart ord jag sa, en-
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
