Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 1. Ormen och S:t Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA - HANNA
Johanna följde dem. Hon tittade sig hela tiden
bakåt, efter pinnakoffern och far. Hon tänkte på
hur underligt det var ändå, att pinnakäringarna inte
öppnat kantinen och tatt sig en enda karamell själva.
När hon kom fram och följde riktningen av de
andras blickar, tedde sig för henne en övermäktig
syn. Uppe på taket stod en man. Och under armen
höll han en orm, som en gosse håller en flickas arm
under sin med ett stadigt grepp. Man såg den så
tydligt, därför att mannen hade gula kläder. Den
långa, förfärliga mörka kroppen låg slingrad ett
halvt slag om väktaren, och stjärten stödde sig mot
stegen, som mannen stod på. Trots sin osägliga
förskräckelse visste Katrina Johanna genast vad det
var för en. Han var ackurat likadan nu, som han
var i paradiset för sextusen år sen. Hon kände nog
igen honom från planscherna i mors bibel. Mannen
ropade något om att alla måste komma i kväll och
se på hans rara husdjur. Den här var hans minsta
kelgris, ingenting mot dem, som låg därinne i sina
lådor.
Ormen lyfte på sitt vedervärdiga huvud. Den lilla
flickan grep hårt om den tjocka käringens hand,
men gumman tröstade henne med, att ormen var
tam, och det var inget farligt.
En beväring sökte klia ormen på stjärten med
en käpp han höll i handen, men en karl ryckte
käppen från honom med en svordom. Plötsligt
hände något. Alltihop gick så blixtsnabbt, att när
massan hunnit samla sig till ett mångstämmigt skri,
var allt förbi. Det hade varit fullkomlig vindstilla
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
