Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOPPARKITTELN
igen, far tjabbade bitti och sent, och så blev det ja
efter bara tre dars betänketid.
När han rest med ja-ordet, grät hon först men
till sist blev hon lugn och nöjd, då hade det klarnat
för henne att hon handlat rätt. Hela tiden vid allt
som skett, vid mors tårar och prostens förmaningar
hade hon vetat att om hon bara orkade tänka igenom
allting igen, så var det rätt och riktigt vad hon
tänkte göra.
Den vissheten var hennes tröst och styrka, var
gång det kom för henne, att hon inte ville ha Frans
egentligen. Det var rätt, därför att det var svårt, och
det svåra och det rätta var detsamma. Men i dag,
efter det hon suttit och räknat över alla världsliga
fördelar med giftet, då vacklade plötsligt, märkte
hon, hennes visshet om att hon handlade rätt. Ty
hur kunde det på samma gång bringa henne
världsliga fördelar och vara rätt? Den, som målade ut
det så bra för sig, som Hanna på lasset i dag, den
hittade inte vägen till sitt hjärtas offerplats. Den
fick snöpligen hålla sig till det, som rost och mal
förtär, det man kunde hålla i handen och stoppa i
munnen.
Hon fylldes av ett slags trots. Nu är det, som
det är, och jag får gör mitt bästa och hålla efter
mal och rost, så det inget förtär, tänkte hon.
När hon vikit ned på stora häradsvägen, mötte
hon sin morbror, kommunalordförarn i Ljungheda
socken, Anders Petter i Vitamossen. Han gick
bredvid ett dynglass och såg lika adlig och ärevördig ut,
som när han satt i kyrka eller höll stämma. När
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
