Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOPPARKITTELN
— Nä, det ska jag inte, svarade Magnus. Han
var arg så det kokade, och det syntes.
— Du var inte så förnäm av dig förr, svarade
Frånse utan att ta humör.
— Av skadan blir man vis.
Frånse skrattade: — Nå ska du inte gratulera
mig till mitt gifte?
Detta blev för mycket ’för Magnus. Giftermålet
som han sport först på första lysesöndagen, när
han kom hem från skolan, var honom en skam och
en styggelse. Samma söndag hade han rusat ner till
prostgården och bett att få anmäla jäv emot att
lysningen fullföljdes, emedan Frånse var en skojare
— men det är inget äktenskapshinder, sade prosten.
När han genom prosten hört om Hannas himmelska
avsikter med att rädda Frånse hade han uppfyllts
av förakt över ett sådant skrymteri och vägrat att
ens gå bort till Åsen sen sin hemkomst. Han hade
sport, att hon i dag skulle resa ner till byn med sin
utstyrsel, och han förstod att det var efter henne,
som Frånse stod och tittade, sprickfärdig av
högfärd och välbehag.
— Nej, så ta mig fan, om jag gratulerar dig,
sade han med en svart blick.
— Jag trodde annars, att d u skulle gilla mitt
val, sade Frånse med försmädlig älskvärdhet.
Magnus stegrade sig som en häst, som fått en
spik i seltyget.
— Jag kunde så gärna lyckönska den Onde till
å ha fått en odödlig själ i sitt våld, brast han ut.
Och när han sagt det, ångrade han sig genast.
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
