Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOPPARKITTELN
Han spärrade upp ögonen.
— Är du av den ullen? Har det redan stigit dig
åt huvet att bli matmor här på stället? Han
skrattade till. Då hade hon så smått lurat honom
tillbaka, han hade trott, att hon var from och
ovärldslig som ett lamm. Men det misshagade
honom inte, att hon försökte ta makten från
gumman, som ännu ingen dödlig kväst. Han var viss,
att han ändå för egen del skulle kunna köra raka
fåror, mycket raka, eller också krokiga, men hans
krokar, med mamsellen.
— Drick kaffe först, sade gumman och låtsade
märkligt nog, inte om utmaningen. Hanna krusade
inte. Hennes enda fega längtan var nu att fly, att
komma bort, ännu hade hon rätt att lämna detta
stället, när hon själv fann för gott. Hon drack kaffe
i största hast, trots att hon retade Frans med sin
brådska: vad har du för ko på isen, Hanna, kan du
inte lugna dig? Märren är trött.
Han hade tänkt, att hon skulle bli slagen med
häpnad av så mycket gammalt silver, men hon
tänkte inte på, om det var mycket eller litet, tungt
eller lätt. Hem till mor bara, hem till mor. Kitteln
nämnde hon ingenting om, hon hade tänkt att säga
till mor att hon glömt den. Mor kunde ju låna på
Nygård, där hade de blanka kärl. Men när hon kom
ut stod den på lasset, blank runtom.
Till Hannas förskräckelse satte sig Frånse upp
i framsätet och tog töm och pisk. Inte må du tro,
att jag låter dig resa ensam på vägarna med silver
för flera hundra kronor, sade han strävt.
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
