Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 6. Silvergaffeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Petter, han kände svaret, han visste vad han
förbrutit, när han gifte sig med en flicka, som förde
det farliga arvet från en släkt med många svagsinta
in på gården. — Men jag ante det inte! Jo, det
fanns en viskning inom dig, fast du lyddes inte till
den, eftersom flickan behagade dig.
Anders Petter ryckte till vid en halvkvävd
snyftning, och hans blickar flögo längs efter halvkretsen
av ansikten, som omgåvo brudparet. Lite tårar hörde
visserligen till på ett bröllop, där de gifta kvinnorna
gärna offrade sådana på sina minnens altare, men
det låg något mera i denna. Närmast framför sig
hade Anders Petter mor Fia i Mellangärden, hon
stod längst invid väggen, emedan man velat ha
henne mitt inne i rummet. Hon kunde då inte ha
gråtit, hon stod bara och nöp i sin tjocka
sidenklänning med draperad kjol, som sytts inne i staden,
och i vilken hon såg ut som ett sjufalt värre
spektakel än någonsin. Bredvid henne stod Efraim, så
glad att han knappt kunde hålla sig allvarsam, så
pastor Simelius med flackande blickar och hungrig
uppsyn, därnäst prostinnan, och hon klappade sakta
mor Katrina på armen, ty det var hon som gråtit.
Anders Petters blickar vandrade ut över rummet;
bakom de svartklädda äldre gästerna, flockades
ungdomen vid dörren. Där stodo Katrinas tre präktiga
pojkar och bredvid den äldste hans egen yngsta
dotter Lina, en vacker flicka, lite lik Hanna, med
de bruna ögonen och det långlagda ansiktet som
gemensamma släktdrag från Vitamossen. Men det
låg liksom den lättaste imma över förnuftets klara
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
