Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 7. Ugnsrakan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UGNSRAKAN
sen så var det som att vända om handen, så var
han lika gla och nyter igen.
Mer än en gång, då Hanna grubblat över hurudan
karl det var egentligen som hon fått, hade hon
tänkt: ett sätt har jag att få veta något, jag talar
om alltihop med silvergaffeln. När han ser, att
också jag står på husets bästa, då kanske jag får veta
ett och annat. Än så länge tror jag inte han töre,
han vet inte vad jag är av för ull. Hittills hade
hon hejdat sig av rädsla att få veta mer än hon
ville. Men efter det här med åderlåtningen var hon
dock liksom härdad, tyckte hon, att höra vad som
helst. Om han bara ville skynda hem, medan hon
var i denna beslutsamma stämningen, så skulle hon
skaffa sig besked.
Och se där! Nu dånar vagnshjul över bron, det
var Frånse. Kort därpå hörde hon honom svära i
köket, hon hade ju låst in smöret. Hon steg upp,
trädde en kjol över huvudet och tog nycklarna med
sig. Hade han supet? Nej, inte till att räkna, men
eljest såg han mest ut som den dagen, då hon kom
farande med kistorna: upprymd och spelande. Inte
gla och god som vanligt utan glad och ond.
Då de kommit i sängen började han genast: — Nå,
jag har inte sitt te mor i dag?
— Nej, hon har inte varit oppe.
— Var du ner till dem?
— Jo.
— Nå?
— Di var så beskedliga en kunde begära. De
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
