Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 8. Ett oförvitligt hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
undrar inte ett levande dugg på, om ni tror att jag
ljuger. Men frun hon fick då fram, att hon hade
gjort i ordning en lampa med fotogen på som hon
hade gömt nånstans i ett skåp, och den fick jag fram
och tände. Men det är sant, om det så var mitt sista
ord, han var framme och släckte lampan tre gånger!
— Han är inte slug!
— Jag vet inte vad han är, men jag säger som
det var, jag. Till slut ble jag så blixtrande arg, så
jag hade inte frågat efter om jag slagit ihjäl honom.
Sista gången när vi stod där i mörkret, tog jag kärn
om handloven och slängde ut honom, och jag hoppas
att jag klöste honom lite på köpet. Det första
pastorn sticker näsan inom köksdörrn, så häller jag
det skållheta vattnet över honom, skrek jag. Och det
kanske känns, fast pastorn inga känslor har, sa jag.
För se här är det jag som har ansvaret för liv och
död, sa jag, och går det illa, så är det jag, som får
stå till svars, sa jag. Och fotogenen är visserligen
dyr, sa jag, men när det gäller en kvinna i
barnsnöd, så ser jag inte på, om jag kostar på en liter,
pastorn får dra av det på tvåkronan, sa jag.
Och sen så kom han inte igen, och glada var
vi, både frun och jag. Och det var kanske okristligt,
men jag fick inte å mig att gå ut och visa honom
barnet, när det äntligen var presentabelt frampå
morron. Och inte fråga han efter det, han låg väl
och sov.
— Ja, nu förstår jag, att fru Liljelund var
kaffetörstig, sade Hanna och hällde upp den tredje
koppen. Hon visste inte vad hon skulle säga mer,
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
