Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Hanna nickade kort vid moderns jakande svar.
— Har I baksäte? frågade hon blott. Då kan mor
gärna gå bort och bjuda pastorn och fröken att åka
med sig. För I hade ju unghästen i dag, och inte
den gamla?
Fröken representerade på begravningen sina
föräldrar, vilka numera sällan kommo utom
prostgården. Därför skulle hon naturligtvis följa med till
middagen, men helst hade hon velat göra som
pastorn, tacka och förklara att hon föredroge att
gå fjärdingsvägen ner till Mellangärden. Det roade
henne att prata med pastorn, och hon hade suttit
under tjänsten och tänkt ut hur hon skulle bemöta
hans förkastelsedom över bildning för bönder och
fruntimmer. Han skulle inte få tro, att han
övertygade henne lika lätt, som mor Emma eller Fia
och Katrina, som bara suckade och sade ja till allt.
Men hon visste alltför väl, att det skulle ge upphov
till oändliga utläggningar, om hon ginge med
pastorn, när hon kunde få åka och satte sig därför
tåligt upp bredvid mor Katrina på baksätet. Det är
sant, att det kunde göra henne själv ungefär
detsamma, om hela socknen skvallrade om att hon
skulle förlovas med pastorn, men sen skulle det inte
dröja, innan de kommo och slogo fram för mor
sina funderingar, och det ville hon inte. Mor fick
inte göra sig några förhoppningar, blott för att
sedan sörja dess mera, när de gäckades. Bara
dottern växlade ett ord eller ett fat med vice pastorn
vid bordet, så följde ju mor med en stum
förhoppning i blicken. Mor hade aldrig förlåtit sig själv,
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
