Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEGRAVNINGEN
jade tala om att hon träffat fru Simelius i stån, och
hon hade blivit så gammal–-
När middagen äntligen var slut, och gästerna
pustande och pösande spridde sig i trädgården,
passade mor Katrina på att söka upp Anders Petter,
som hon under hela middagen ängsligt givit akt på.
— Anders Petter, viskade hon, Lina har förtalt
mig, att du tog så vid dig, när du fe höra om
branden på Nygård. Och jag har inte kunnat grunna
ut vad du mena?
Anders Petter rev sig i huvudet, vände på bussen
och försökte på alla sätt att dölja sin förlägenhet.
Lina hon var då också en sladdra, men han hade
ju intet något att säga över henne, när han inte
kunde tiga själv. Katrinas ängsliga, frågande blick
pinade honom, det var inte gott att ljuga, när folk
såg på en så, men inte förmådde han heller säga
henne, stackaren, vad han gick och tänkte på.
Känslan av att vistas i ett ödesmärkt hus var för stark
för att han skulle våga tala därom. När man såg
sorgens skugga glida över dess utvalda, då teg man,
profeterade inte. Det kanske hade varit rättast och
bäst att förbereda Katrina, men han förmådde inte,
nu som alltid var han så rädd för tårar, som
somligt folk för orm.
— Lina lägger ut allting så farligt, sade han
överslätande. En borde inte vara så ängslig när en
blir gammal utan tvärtom frimodig. Men det har
du aldrig varit, Katrina, du har alltid ängslat dig.
Framför allt, så ska en inte vara nogare än Gud.
Det har väl jag fått si, som var så orolig för Kalle
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
