Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 5. Inom natt och år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INOM NATT OCH ÅR
de lurat honom i väg, och så hade Ida talat vitt
och brett om, hur mycket hon var emot på resan,
för att alla skulle tro, att hon nu lyste efter honom
för att hon inte kunde bärga sig utan att få hem
honom. Och detta var pastorn och all annan
överhet med på, ja, hjälpte till med. Hon skulle velat
skrika ut över hela kyrkan vilken falskhet, som
ohelgade dessa murar. Men hon var stum;
sanningen, som icke haft sin gång över hennes läppar
på långa tider, ville icke tala genom hennes mun.
Nu när hon sökte resa sig, kände hon först hur
fast hon satt i lögnen. Dess band stramade och
skuro in i köttet. Hon sjönk vanmäktig och
förkrossad tillbaka i bänken, vaknade icke ens då
klockaren satt i med utgångsmarschen, och
församlingen började slå i bänkdörrarna. Hon märkte icke
engång, att länsmansfrun nickade farväl åt henne
och rodnade av förargelse över att icke få någon
hälsning tillbaka. Det var först Adam, som
återkallade henne till verkligheten: Far har gått, viskade
han och ruskade vredgad mor i armen. Hon reste
sig och gick ut ur bänken, hörde gummorna säga
omkring sig: Bevare oss gu, det kunne en då inte
ha sagt, att det skulle värma se så vuret. Tänk om
jag hade haft förslag att lysa efter Sven Johan,
den gången han ga se åt järnvägen och inte kom
tebakars, förr än han skulle till att dö.
Ute på körkbacken stimmade de samman om Ida.
— Va har tatt ve de, Ida, rår du inte med att
leva ensam längre, frågade Kokemartina med en
blinkning.
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
