Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 8. Lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅGAN
att det, som varit tanke och omöjlighet och skräck
i många år med engång blivit orygglig verklighet.
— Är det sant, är det sant? frågade blodets
hastiga rytm. — Det är gjort, det är gjort, svarade
hjärtats slag.
Allt, som nu skulle följa, var ovisshet, låg i
dunkel, blott ett hade hon att trygga sig till: att
gärningen var gjord, att det icke lönade sig att ångra
den, att följderna icke mera kunde avvändas. Det
fanns ingen annan råd än att bida och lida det, som
komma skulle, och om vilket hon hade en oredig
föreställning, att det skulle bli mycket svårt och
mycket kort och så döden.
Hanna rös till, och kände sig med ens mycket
trött.
Hon steg ned från bodtrappan och skulle just
vika om hörnet för att gå in i huset andra vägen,
då hon fick se länsman komma nere i gatan.
— Han är ute och spasserar sade hon sig, men
blev så rädd, att en skälvning gick över hela hennes
kropp. Nu gick han oppför stentrappan, nu
hälsade han.
— Goafton, goafton, sade han onödigt högt, är
handelsman hemma?
Hanna skakade på huvudet.
Då steg han närmare och sänkte rösten under
det vanliga tonläget.
— Kan vi språkas ve ett ögonblick härute? Se,
jag har tänkt på det härå besöket jag fick för en
stund sen, och ju mer jag tänker på at, ju säkrare
bier jag att fruns steg nog var lite, hm, förhastat.
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
