Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 9. Lukefärdigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUKEFÄRDIGT
oredigt med frågan, vilka vittnen hon skulle få
med sig till länsman i morgon. Hon undrade om det
väl läte sig göra att vänta så långt frampå dagen,
att hon kunde få Anders Petter med sig, det skulle
allt vara bra gott. Men hon fruktade att därtill
brådskade saken alltför mycket, nej, det fick väl gå så,
att när Johan Agust i Skrivaregårn kom in och
skulle ha spik, så frågade man, om han kunde sinka
se så pass, att han hann med att följa in ett ärende
te länsman för att höra vad intet öra hört. Och så
kom Kokemartina, och man tog henne med för
gammal vänskaps skull, att hon inte skulle behöva
gå miste om nöjet. Och sedan... Ja, det gällde att
"med nöd fara förbi". Hon var egentligen alldeles
onaturligt trött redan nu i seglatsens begynnelse.
Hon lade handen på haken för att stänga fönstret
och gå till sängs utan att vänta på mannen, som hon
gjort så många gånger förr. Och detta var den
sista.
Tyst, nu kom han, hon hörde steg, såg en grå
skugga dyka upp vid stentrappan. Men det var
varken mannens steg eller storlek, det märkte hon,
nu när skuggan sneddade gräsplanen och vek om
hörnet mot verandaingången.
Hastigt skyndade hon genom rummen bort till
köket för att se vart den vidare tog vägen.
Skuggan gick inte in genom verandan, den
skyndade förbi och styrde rakt ner mot stugelängdan.
Hon hörde, hur den riste i dörren och därpå böstade
med kraftiga tag, som då man vet sig vara i sin
goda rätt att bli insläppt.
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
