Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 9. Lukefärdigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
— En finner väl alltid på nån — överraskning.
— Jag har också en överraskning åt Frånse, sade
Hanna och smålog tankfullt. Så jag ville bara att du
ska komma ihåg, äss du blir sint, viskade hon intill
hans öra, att Frånse behöver du inte bry
d e o m, för honom sköter jag så bra själver. Tar
du hand om Ida, så är det nog.
— Du är inte go på Ida, sade han.
— Sch!
Från vägen låg stugan mörk. Intet ljus var tänt
åt vägen, men det glimmade ett svagt, mycket svagt
sken genom ett av de små fönstren. Det trängde lit
från dörrspringan till ett rum på andra sidan.
Magnus gick fram med försiktiga steg och kände
på dörren. Hanna hörde hur häftigt han andades,
hon befarade att det nog inte skulle vara så mycket
med lugnet, när han stod ansikte mot ansikte med
sin hustru.
Men även denna dörr var låst.
Då gjorde han om samma sak som engång förut
i kväll, han gick runtom huset. Redan innan de
hunnit om knuten sågo de, att det brann ljus åt
baksidan. Ett hemtrevligt gult sken föll ut över åkern,
som gick ända upp till väggen. Magnus gjorde en
liten sväng bortöver åkern, i det han rundade sista
knuten. Han böjde sig ner och tog med handen i
jorden.
— Hör du, frågade han viskande, har Ernst
börjat me våren däroppe? Men han väntade intet
svar, och Hanna gav intet. Ty de stannade båda i
samma ögonblick och sågo in genom rutan.
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
