Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 10. Sköna Hamnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNA HAMNAR
X.
Sköna Hamnar.
Kom me in i bodkammaren, sade Frånse. Sätt
de, äss du inte orkar stå. Men du kommer inte ifrån
förrän du talt om för me, vad det var som gjore,
att länsman kiev opp mitt i natten och trodde jag
hade skjutit de.
— Ja, sade hon, det ska jag. Alen låt me bara
gå in och se te barna först. Jag tyckte det lät som
om nån gråt. Hennes sårade arm pinade henne.
Smärtorna spredo sig som utgjutet vatten från den
sårade punkten, och hon rörde sig endast med möda.
Ja, du må gärna gå me, sade hon och vände litet
på huvet åt Frånse.
Barnen sovo djupt alla tre, de voro inte så
lätt-sövda som ungarna i Skomakarstugan.
Hon stod och såg från den ena till den andra.
Adam och Katrina Johanna sovo i samma säng,
lilla Ida låg helt förlorad i Hilmas tomma bädd.
Frånse hade inte varit rädd förut, men nu blev
han feg, när han såg henne stå och se på sina
barn, som om hon toge avsked av dem för alltid.
— Du lilla, jag kunde allri lida de rätt väl,
viskade hon till den minsta, bara för att du hade
det lea namnet Ida, och hon hade buret de te dopet.
En kan tycka nu jag borde ha vatt dubbelt så go
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
