Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 10. Sköna Hamnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNA HAMNAR
tänkte hon. Så kanske jag kan rädda honom från
den stora synden att ta mitt liv.
— Jag har talat om din utspekulering med
Magnus hemman, sade hon. Jag bad honom hjälpa mig
så att den ge om inte.
— Varför de då?
— För att det var synd åt Magnus att få gå
från gåren. Och så — tyckte jag att det var bra om
den orättfärdigheten blev näpst.
— Jag må säga. Du talar som en präst, och
ljuger som en präst. Du ville förstås åt Ida. Synd
åt Magnus! Som om du skulle fråga efter Magnus!
Du ville åt Ida förstås för att jag höll me te henne
mer än te de. Mer. vad hade du tänkt att jag skulle
göra, när jag fe tag på vad du hatt för de?
— Misshandla me, sade hon. Men jag tänkte att
de fe jag väl tåla.
— Har jag misshandlat de förr, va?
— Har du glömt å de?
Nu kom han ihåg kvällen då han kom hem, sen
prosten vatt hos farfarn, och vad då hänt ute i
köket. Och det for för honom att Hanna kanske
gått å vatt arger på honom för det i alla åren. Men
ånej, tänkte han sen, hon var nog bara arg för det
här med Ida.
Han såg misstänksamt på henne. — Länsman
sa jag kunde skåtet de för mindre. Kan du svära
på att du inte talt om nåt mer än det där om Ida
för länsman?
— Varför skulle inte jag kunna svära falskt,
när du gör at själv? frågade hon undvikande.
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
