Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 10. Sköna Hamnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
— Jag har sagt alltihop, sade hon och såg inte
upp.
— Alltihop! röt han, och hon hörde att det låg
skräck i hans röst, va menar du me det? Säg ut
kvickt, ella, å, du ditt as, å de ska en va gift me.
— Jag har sagt, att du hällde ut krösnakrukan
me bio. Och att jag hjälp de tri gånga me å hindra
de gamle att bekänna, och att jag ga farmor in
medusin.
— Har du inte sagt nåt mer?
— Ja visste inte mer.
Nej, tänkte han, och väl va det.
Hon satt och såg ner på golvet, vad lortigt det
var, där var blodfläckar och jord överallt, hon
mindes att Magnus stövlar varit farligt nersmorda.
Undras var han höll hus. Och vad skulle nu hända.
Frånse var så stilla. Magnus, han hade väl lagt se
å sova, och Hilma hade väl vatt nere å bäddat åt
honom.
Hon steg upp och gick mot dörren, men Frans
ställde sig genast i vägen.
— Nää du, tosingar stänger man inne. Kan man
nu bara tänka se att en mänska, som vatt så vetig
som du, bier så ifrå se, bara för att henna kär kan
veta går te andra, så hon löper te länsman.
Obegripligt, tillade han och såg på henne, som på ett
underdjur, med en min av fruktan, ringaktning och
tillfredsställd stolthet på engång.
— Nu röre du de inte, kom det ihåg, sade han
med en röst, som han försökte göra tillräckligt
fruktansvärd även för en galning, varpå han gick
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
