Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Man var redan ett godt stycke inne i oktober, men
hösten var vacker, och midt på dagen var det ännu
riktigt sommar ljumt. Dessa tider på dygnet var Per
alltid ute och satt vanligen vid forsen, arbetande med
"spelet" till bruddansen. Och det var redan nära
färdigt. Det var en rask, hurtig polska, full af lust och
lif, och Per tyckte sjelf att han aldrig förut fått tonerna
att smälta så väl in i hvarandra. Han tänkte sig Anna,
men alltid henne ensam, gående fram på en solbelyst
väg, som låg högt uppe. Nedanför, på hvarje sida af
vägen, tänkte han sig skogen, der trasten och de
andra fåglarne sjöngo, och vinden susade i trädkronorna,
och högt upp, öfver vägen, slog en jublande lärka sina
drillar. Och detta allt ville han uttrycka i sina toner.
Det skulle ej finnas något sorgligt i polskan, hade
Anna sagt, och Per ville ej heller lägga in något
sådant. Men hur det var, så kom det alltid, när Per
spelat en stund, in en vemodsfull strof. Den blinde
började om gång på gång, men den ena tonen drog den
andre med sig, och alltid vände samma takter tillbaka.
Och så var det ej möjligt att låta den vemodiga
strofen så, som han ville, möta de glada, hvilka skulle
komma efter och afsluta det hela,. Det var, som om
Anna från den glada vägen kommit ned i en dal, der
ett berg på andra sidan steg tvärbrant upp. Det var
ej högt, detta berg, det kände han; men det var
omöjligt att stiga upp för detsamma. Gång på gång tog
han om, men fåfängt. Då gjorde han ett raskt grepp,
föll tvärt in i en glad tonart och slutade så det hela.
Det var, som han på en gång med ett djerft hopp
sprungit upp med Anna på höjden, på den vackra vägen.
Men denna upplösning tillfredsstälde ej Per. "Jag
vet, att det kunde vara på annat sätt," suckade han,
men lyssnade fåfängt efter de toner, som han trodde
sig efterbilda; han kunde ej få det annorlunda. "Den
der biten i polskan, som låter sorgligt, det är jag,"
tänkte Per. Men detta störde dock ej det glada
intrycket af det hela, ty det fordrades ett fint öra för
att märka det.
Segerstedts berättelser.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
