Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och när nian upphör är allting som förut.
Verkligheten var något annat, något mer. Lovord, glans
och folkets jubel skänker alltid samma friska
nöje. — Du tycker att du stiger, tänkte han —
men i sistone mot vad, om inte mot äran? Utan
erkännande slukas konstnären av förintelse, och
vill du verkligen förintas? Allt vore du färdig att
göra för att undgå den döden.
Han bleknade av spänning, han kunde störtat
ned och ropat ut på torget vem han var, ett
utko-rat redskap till att framföra Guds sanning om det
sköna.
Men åter reste sig hans rastlösa själ över
fåfängans många hägringar, över de små
människornas ros eller tadel. Som om han icke kände dem!
Väl måste hans verk bli bekant, himlen själv skulle
bistå hans rättvisa sak, men till plåga och
ondgörel-se för småheten och dumheten. Gripen av
övermodets yra ropade han ned till den strålande staden:
— Du blinda hop — om du föll ned och tillbad
mitt verk, då, just då, vore det mig ett tecken på,
att jag icke talat Guds sanning om det sköna!
Orden förklingade. Nedifrån ljöd sorlet oberört
som förut, men runt om hade det blivit än
stummare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
