Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lingen. Helst skulle de kanske velat skratta, om
de bara vågat — men fader Benedetto var icke alltid
att leka med.
Ja det var så rätt det — fader Benedetto, hur
skulle väl han ta saken? Det hade Giovanni ännu
inte tänkt på.
Allt hade ju nästan skett utan hans vilja.
Nästan ja, vem kan göra sig riktigt reda för sådant:
avsikt eller inte avsikt? Han visste, och han visste
ändå inte. Men skulle fader Benedetto också le?
Hm — le var i allmänhet icke hans sed. Månn’
han bleve vred? Handlingen var ju dristig, kanske
allt för dristig, Giovanni hade ju inte ens bett om
tillstånd. Nej, det skulle han nog ha aktat sig för.
Ja ganska säkert bleve patern vred.
Snidarens löje dog bort. Händelsen började stå
för honom i verklighetens kyliga ljus.
Och i samma nu svann hans kranlca
obeslutsamhet. Väl blev bragden vitt skild från den han tänkt,
— ödet är ofta en skälm: men nu var det
oåterkalleligt gjort.
Han stod med rynkade ögonbryn, i skarpt
tänkande, och log så till vasst.
— Ho vet? Av allt är törhända människans
svaghet och dårskap det säkraste att bygga på — vore
det så visst att fader Benedetto bleve vred? Skulle
inte snarare högfärden taga överhand, begäret att
bli känd för folket som ett värdigt föremål för en
skicklig snidarkniv?
Då läte han nog tala med sig!
Tänk om detta just var utvägen, om fader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
