Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket man aldrig förut sport något i minsta mån
märkvärdigt.
Det första folk såg, när de stormade in över det
skumma kapellets tröskel var priorn själv.
Han gick framme i koret bland ljusen, som
tindrade likt stjärnor i natten. Han gick runt i en vid
ring. Och inuti ringen syntes något, som vid
närmare påseende befanns vara en glänsande
tornklocka, hängande mellan ett par väldiga bockar. Kring
den klockan gick nu överbroder Benedetto med
blygsamt böjt huvud, runt, runt och lyfte på benen
som en tupp. Nedanför knäböjde snyftande
bröder. Men priorn fortfor att trampa samma stycke
golvsten, där han trampat hela morgonen, som om
han ingenting sett, ingenting hört, ingenting känt
utom att aldrig en syndig människa varit så högt,
han ville nästan mena oförtjänt, benådad som han.
När kyrkan fyllts av knäböjande, även de
snyftande, fast utan att veta varför, reste sig en
gammal broder med skägget som en sol om ansiktet
och ropade gråtkvalt:
— Prisad vare i evighet den nådiga Jungfrun, att
mina ögon skådat denna dag. I ovist nit om Guds
ära hade vi velat upphänga klockan här i tornet
utan att först skrytsamt, som vi förmenade, utställa
den till folkets beskådande. Och nu mån I veta
att denna klocka äger en skön klang, ty stöparen
fick ädelt silver att blanda i bronsen och broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
