Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu nedlåter sig Ambrogio till att gensäga:
— Den fule är avundsam och knarrig och stöter
bort genom misstänksamhet. Den vackra blir
givmild och är behaglig att ha i närheten.
Men Giovanni kastar sig ut som i ett hav av
överdrift.
— Det stora kommer bara genom erfarenheter
och lidelser, genom frestelser till synd! Frestelsen
är härlig i sig själv!
Då får Ambrogio ett uttryck av tankfullhet,
ovanligt för honom, och säger:
— Du Giovanni måste bli en stor mästare, eljest
är ditt liv förfelat.
Men Giovanni känner det som ett sting och får
begär att stinga själv. Han svarar högmodigt:
— Näppeligen tror jag, att de största andarna bli
stora mästare — i varje fall vill jag hellre vara på
väg till det största och aldrig nå fram än nöja
mig med den lilla fullkomligheten.
Om Ambrogio kände sig träffad av udden, så
låtsades han ej därom. Hans väsen blev endast
en mån kyligare, och de skildes under tystnad.
För att åter mötas som vänner. Men för varje
gång var det dock som om den lilla klyftan dem
emellan vidgats.
» *
Allt detta föreföll så länge sedan. Småningom
gingo deras banor i sär. Ambrogio, ung som han var,
begynte väcka uppmärksamhet som målare och
Giovanni...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
