Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Katarina lyssnade med ögonen blanka av
förvåning och stigande nöje. Och när Giovanni
tystnade, slog hon samman händerna.
— En sådan girigbuk, som inte för länge sedan
gav oss guldet! Då kunde vi minsann haft det
annorlunda — Men vi ska inte lasta den döde, det
medför olycka. Nu är det vi två som rår och
glada dagar får vi — jag vet ett hus ovanom byn
med åsnestall och...
— Men guldet är icke vårt, avbröt Giovanni.
Hans ögonbryn rynkades. — Du har icke förstått
mig rätt, Katarina, guldet skall ges till de fattiga.
Hennes ansikte purprades.
— Fattiga!? är inte vi fattiga?
— »Du må ge där dig bäst synes — Anselmo
skall ha sin andel», så föllo Paolos ord.
Följaktligen skall Anselmo ha en del. Vi två, Katarina,
böra nöja oss med vad som i övrigt finnes i
hyddan.
Hon stampade med den lilla foten i berget,
ögonen glänste till i det rodnande ansiktet, hon hade
aldrig varit så vacker.
— Jag hörde noga på dig: — »vad som finns
här är ditt», sa fader Paolo — det är dina egna
ord nyss.
— Ja, men efteråt tilläde han: — »Guldet skall
du». Det var hans sista ord. Lätt inser varje
människa, att han därmed menade: guldet däremot är
icke ditt.
— Så giv det till mig — en fattigare finner du
näppeligen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
