Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Kvinna, allt för länge har din låga själ fått
kuva min, aldrig har du aktat mig som formare av
bilder. För dig skall jag vara den lilla vanliga
människan, lik dig själv, förslagen i köp, argsint när
soppan bränner vid grytans botten, en, som fryser
ömkligt, när kölden kommer, och som sitter
maktlös på baksidans tröskel, när det bränner
sommarsol på hällen. — Aldrig såg du mig sådan jag vill
vara, bara sådan, mitt kötts väsen tvingar mig att
vara. Säga dig skall jag, att du är smått skuren
men jag stort, och mitt lopp måste jag ha likt
forsande strömmen, som bryter igenom bäckens
dämmande småsten, fram — mot havet!
Redan innan det brast löst, hörde han skrattet.
Han trotsade det med varje övermodigt ord ur sin
sårade själ.
Och det kom — ja, vad det kom! Katarina
lutade sig över bänken och skrattade, hon slog
armarna om sängens stolpe och skrattade, slutligen
kastade hon sig under fortsatt löje över sängen —
— Aldrig trodde jag, att du så kunde muntra
en människa. — Sannerligen liknar du inte mannen
därinne i sta’n, som av högfärd red så bredbent att
alla måste vika till husväggen och ändå skrapade
han deras lår. Men fast du själv vill leva som
du vill, så unnar du inte andra att vara som de
finner behag i — en egenkär narr är den store
Giovanni !
Det blev åter tyst i kammaren. Giovanni stod
och darrade efter sitt utbrott. Men så lyhörd var
han bliven för sanningen, att han strax sade sig:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
