Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hu, döden, döden — vart skall jag väl fly?
Mitt hus är besmittat — Gå, gå — stanna på
avstånd — så ja — nu tror jag inte du gör mig
skada, jag vill icke vara ensam — jag behöver
sällskap, — jag undrar knappt över att du förfallit till
grubbel — upplösningen, tillintetgörelsen — det
är ändå förfärligt.
Han avbröt sig, spänt:
— Säg är du bildens mästare?
— Att du spörjer nu —!
— Ej av tom nyfikenhet — mig tycks underligt
att du så lugnt kan tala om döden.
Då förstod Giovanni att han ända in i det sista
högmodats — över att gå namnlös i graven.
Åter skingrades töcknet i hjärnan, hans ögon
öppnades vitt och hans stämma klingade:
— Jag gjorde den och bortkastade den — och
Gud tog hand om min tanke. Det var för att
den tanken skulle nå människor, inte för min
skull, som Han gav mig snidargåvan. Den
ostadige, som missvårdade gudstanken i sin själ, var
ej längre kallet värd. Ack som stjärnan blossar
till och slocknar i rymden, så kort blev min
gärning! Men Guds Storhet och min ringhet hann
jag dock förnimma! O Ambrogio, Hans Kärleks
Ljus ser jag lysa över min stig — farväl — nu
mörknar all jorden.
Snidaren sjönk samman. Stödjande sig mot
husens väggar tumlade han bort. Det ringde till ave,
han sökte trevande efter en vrå att dö. Och hans
nöd steg till den röda aftonhimlen i stort rop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
