Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur tvännes lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i det uj-a, kraftiga sanningsljuset. Blefve lian
icke sanu, så döge lian aldrig till konstnär.
— Hur tusan vet ni, livad som är sanut,
sade Nils Fredmau lugnt ocli gäckande, men i
grunden bar han respekt för detta uya, som lian
icke älskade och icke kom någon vart med. Den
tvifvelaktiga respekt man hyser för makten.
Hur kunde han tro, att han var på rätta vägen ?
Vore den rätt, så hade någon annan gått den
för länge, länge sedau. Detta var den hemliga
orsaken till hans lama tvifvel.
Och så gick deu fort nedåt. Han skydde
sin atelier och gick och dref — och slutligen
förlofvade han sig. Hon var en glad, föräldralös
flicka, som sjöng och dansade — allt på ett
artistiskt sätt. Målarkonst förstod liou sig icke
det minsta på men väl på konstnärer och
lconst-närslynneu. Hou hade en del excentriska idéer,
och ingalunda syntes lienne deu glada värld,
där hou gjort sig hemmastadd, så som hon
skulle hafva gjort det i hvilken värld som helst,
idealisk. Hon hade ett starkt, nyfiket begär
efter lifvet, det som pulserar och är i sig själft,
och som kunde omsätta intill märgen hennes
oroliga krafter och möjligheter. När hou
därför förälskat sig i Nils Fredmans ärliga ögon
och hela ställningen var henne klar, föreslog hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
