Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenbelätet på Wisahickon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därnere, trampade under foten af krönets
taggiga vidunder, bredde sig oändligt de
afton-lysta fälten, prunkande blå ocli röda likt
kvinnornas brokiga väfnader och höljda af lätta
dimmor, vinkande som luftiga väsen. Och i
fjärran glänste Delawares guldklara flod.
Tiden förrann. På fälten kröp ljuset ihop
och blef till kallt dunkel. Men Bidande Hjorten
rörde sig icke.
Skyggt kom Solros närmare.
-— Hundarna frysa och mörkret är här,
sade hon.
Men intet svar hördes. Blott örnens skri
skar genom fallets dunkande sorl.
Det var som om den älskades tankar i en
mörk ström af eld nått flickan.
Hon lade plötsligt händerna på hans axlar.
Med sin kropp skymde hon dalen för hans åsyn.
— Skogen är full af villebråd och
mångahanda nya rötter, sade hon och skalf.
Ynglingen hade sänkt sin blick till marken.
-—• Bidande Hjorten älskar mer att snärja
den sprattlande fisken.
— Att slåss med björnen och den vilda
galten — att fånga örnens ungar och fälla den
snabbt ilande hjorten — sådant lockar niän.
— I skogen är trångt att andas, där slock-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
