Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belåtet skratt — och locusinsekten hvisslade gällt
förnöjdt.
Matilda kom ut. Hon sträckte sina armar
mot stjärnorna, och hennes synd och sorg bröt
öfver henne som en våg.
— Jag är full af synd!
Men fru Linde, som icke velat lämna henne,
smög sin arm om hennes lif och sade mildt:
— Det äro vi alla.
— Men jag har trotsat min väg fram, jag
har tyckt, att jag varit en undantagsmänniska —
ser ni icke, att just i den smala gången därnere,
bara där skulle tornaden gå fram — så har icke
ens den minsta af dem straffats.
Fru Linde svarade icke genast. Sedan hviskade
hon skyggt:
— Ni är en rik natur — ha vi då alla
kommit hit på jorden för samma ändamål?
Men uppe i det p tyd liga gafvelrummet
kämpade Emanuel Malmberg i bön om en själ. Han
prisade Herren, som räknar hvarje hufvudhär, för
sorgen, som trängt in i denna boning. Han bad,
att den måtte blifva rätt tärande intill märg och
ben, på det själen måtte uppgifva alla sina stöd
och naken och arm släpa sig i stoftet till nådens
tron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
