Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jagf! Jo då — jag har själf varit läserska
— vet du inte det?. . . Men efter den tiden har
jag hundra gånger upplefvat precis samma
fenomen. Då och då när jag varit riktigt djupt nere
i dysterhet — så ett, tu, tre — har jag skjutit i
höjden som en fjäder — lyfts upp till sjunde
himmelen — — lätt och glad — sorglös — jublande
ibland. Och utan någon orsak i världen.
— Men Ada — kom det som ett sista
för-tviflans rop — jag behöfver en Gud — en stor,
stor, som fyller mig in till märg och ben.
— Tviflar på, att det får rum någon annan
än ditt eget själf — Mattis . . . sade Ada litet torrt.
— Hon tilläde mildare: Kära barn, du har helt
enkelt ett diktarlynnes behof att sätta färg på
tillvaron, att lefva i sensationer — du vill förnimma
dig själf starkare. Du kommer aldrig att veta,
om du diktar eller om du lefver ditt lif Matilda
— jag börjar tro, att du egentligen lefver, när
du diktar det.
Matilda reste sig. Hvarför hade hon gått hit?
Något skärt, något likt glittrande tårar stod och
dallrade i hennes själ: Hon ville icke veta allt så
väl som Ada.
Hon gick ut, fattigare än hon kommit in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
