Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Och ni lät det gå — ropade Matilda, men
hon hörde själf, hur konventionelt det klingade.
Ville väl hon i grunden, att det varit ogjordt?!
— Lät det gå?! — Fru Lindes lefvande blick
häftade vid hennes. — En sådan sak måste gå sin
egen väg, förstår ni inte det? Vi äro alla
myndiga. Mister Linde var fullkomligt säker, att det
ej kunde — ske något, han trodde att
kristendoms-tron skulle skydda . . . men jag trodde inte det.
Jag ville naturligtvis, att han skulle pröfva sig i
frihet, i fullkomlig frihet.
Öfver rummet hade kommit något stilla, som
smög in öfver tanken och hjärtat.
Strängarna i Matildas själ spändes högt, ingen
tanke tycktes henne för fin, för hög och skär att
ej kunna uttalas, hon hade behof att få tillbaka ett
visst skimmer. Men det enda hon kunde säga var
ett banalt:
— Förlåt!
— Jag har ingenting att förlåta. Jag vet ju
bäst, hur svårt det är att icke älska mister Linde,
sade hennes gäst.
Hvad hon satt där oförändrad i morgondagern
och talade dessa ord! Håret stack fram litet
vårdslöst under hatten — just i morgonen passade hon,
det slog Matilda, hon tvangs att glömma sig själf
och gå upp i denna kvinna . . . Kinderna påminde
alltid om daggfrisk frukt, hennes väsen var som en
arla morgonstund i en nordisk folkvisa. . . Aldrig
behöfde hon som andra tigga om fyllnad för någon
Pä prärien. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
